Hon gör revolution mot ensamheten

Publicerat 22 februari 2024

Lina Zakrisson har satt fingret på något viktig. Hon har identifierat vad vi människor kan göra för att hjälpa varandra ur ofrivillig ensamhet. Något som gör att vi mår bättre, lever längre och får ett mer välmående samhälle. Ur den tanken startade hon Ensamhetsrevolutionen.

I England och Japan finns statliga ensamhetsministrar. I Sverige har vi Lina Zakrisson. Hon är förvisso ingen minister, utan en engagerad samhällsplanerare, som arbetar aktivt för att minska ensamheten i samhället.

Januari 2020, en period som vi förknippar med starten på den pandemi som kom att lamslå Sverige och resten av världen. Det var precis innan spridningen tog fart som Lina Zakrisson bestämde sig för att satsa på sitt projekt Ensamhetsrevolutionen (https://www.ensamhetsrevolutionen.se/). Hon var redan då fast besluten om att hjälpa människor ur den hälsohämmande ensamheten, genom att skapa sociala ekosystem. Men så kom pandemin. På riktigt.

– Det var en väldigt märklig tajming, då min idé byggde på att vi skulle umgås för att minska ensamheten. Det gick tre månader och så var världen nedstängd och rekommendationen var “isolera er” vilket ju blev en väldigt konstig krock, säger Lina.

Men det var inget som stoppade henne från att utveckla formatet. Fyra år från start har mycket handlat om att vara flexibel och hitta nya lösningar, men målet är fortfarande det samma. Även om pandemin gjorde att det blev lättare att prata om sin ensamhet, då alla uppmanades att leva mer isolerat, existerar den fortfarande. 1 av 7 invånare i Sverige har ingen nära vän och en stor del av befolkningen äter antidepressiva läkemedel. Men vad beror det på? Det är en tiotusenkronorsfråga, enligt Lina.

– Jag tror att vi svenskar lider av en kulturell ensamhet. Vi kanske är lite blyga, vi vill inte störa, vi är lite jante. Den svenska försiktigheten kan ligga oss i fatet när det gäller våra sociala liv.

Hon är övertygad om att det är något som kan övas upp. Om vi börjar heja på personen i hissen eller växlar några ord med personen bakom oss i kassan, märker vi att det inte är så farligt. Det hjälper oss att våga mer framöver.

– Ändrar vi på den vanan kommer vi otroligt långt, menar Lina.

SimCity som vägvisare

Anledningen att hon halkade in på stadsplanering som ämne tackar hon sina ungdomsår för. Hon tillbringade många timmar framför datorn i hemmet i Rönninge. Favoritspelet var SimCity, där användaren bygger egna städer, där endast fantasin sätter gränser för vad som är möjligt att uppnå. När hon insåg att det här var något man faktisk kunde sysselsätta sig med “på riktigt” blev valet enkelt.

Många år och uppdrag senare föddes tanken om Ensamhetsrevolutionen. Hon insåg hur få personer i det egna trapphuset som hon faktiskt kände och ens visste namnet på. Hon började leka med tanken på hur mycket man skulle kunna hjälpa varandra om man bara kände varandra något bättre. Att man tillsammans skulle kunna minska känslan av ensamhet. Hon blev nyfiken och började undersöka temat.

Nyckeln till starka relationer kräver sårbarhet: Om du vågar öppna dig för någon annan är det lättare att hen vänder sig till dig med sina problem när sådant dyker upp.

– Om du vågar prata om det i någon form blir du mänsklig för den andra människan. Det leder i sin tur till att du får ett mänskligt bemötande. Något vi människor längtar efter, menar Lina.

Runtom oss finns mängder av möjligheter till möten – för att få snurr på det sociala ekosystemet. Människor som finns där och gör att vi känner trygghet på en viss plats, i ett särskilt område. “De tunna banden” i ett samhälle är otroligt viktiga, menar Lina. Det kan vara allt från personen som serverar kaffe på det lokala kaféet, mannen i busskuren som du passerar varje dag eller personen som delar ut post i ditt område. Utan dessa människor stannar ett område.

– Min drömbild vore att kunna prata om ensamhet i termerna av: Så här ser min ensamhet ut! Jag känner mig ensam när XXX. Då skulle det inte vara så stigmatiserat. Du är ju oftast inte ensam jämt och hela tiden, säger Lina.